Är det såhär det är när man är nästan 40.... ? Att livet rusar på och man hinner inte med? Måste det vara så? Hade velat ha det så annorlunda men kanske det bara är att gilla läget trots allt? Att bara lägga sig ner och låta allt rulla över en... kanske det jag är? En räls... någon annans motorväg...någon annans räkmacka att bara sätta fötterna på? Kanske också någon annans trygghet.... ? Är det DET som är att vara mamma och maka, eller är det bara jag som är för vek för att säga ifrån så att det märks och känns?
I all livsförvirring ska jag nu också blogga. Men jösses människa, som om du inte hade nog omkring dig.. ha ha. Ja, ibland undrar jag själv vad jag är för en kuf. Men jag försöker bara hitta balansen... om det nu går att få en balans i vuxenrelationen när båda nog egentligen vill åt samma håll, men har helt olika sätt att hantera denna önskan. Jag har nog faktiskt inga svar.... bara total förvirring.
Ibland finner jag mig själv liksom stå bredvid mig själv och mitt liv och liksom småle... småle åt mig själv som försöker och försöker men aldrig hittar rätt, som vill och vill men inte kommer närmare för det. Ibland behöver man ju sin äkta hälft för att det ska funka, ibland kan man inte köra hela lasset själv. Så är det nu....
Känner mig lite övergiven ibland, svårt att hålla fokus när det är 1000 saker som sliter i en på samma gång, 1000 frågor, 1000 beslut som ska fattas, 1000 sysslor som måste fixas innan... vad det nu kan vara och att dessutom vara familjens egen post-it lapp!
Har förstått allt för väl att jag inte är ensam om denna ensamhetskänsla i den underbara tvåsamheten. Ibland förundras jag över hur det blir så... när händer det egentligen? När har jag egentligen tillåtit det att hända? Eller var det inte jag som tillät det alls, var beslutet egentligen någon annans? Kan inte minnas att jag fick något brev med posten, ingen tillkännagivelse och ingen trumpetsignal som markerade den nya slitsamma eran. Nix, inget sånt... och ändå känns det som om det bara är jag som kunnat stoppa det, sagt nej, ja eller kanske. Svårt läge då, eller hur? När man ska fatta beslut som man inte ens visste behövde fattas.
Balansen. Det är väl den jag sliter med nu. Min blivande 40-års kris... eller pågår den just nu... eller är det bara livet som är lite extra allt just nu? Vete tusan, men det känns! DET vet jag.
Blir det verkligen bättre om jag skaffar en tatuering... eller en hund?
Mitt projekt... som bara var mitt men ändå med stort behov av inblandning av andra, speciellt en. Det blev nog inget med det. Många bäckar små blev en stor, stor å och sen kom liksom kraftverket och dämde upp allt och torkade ur... nu är det torrt, borta och intet mer.
Får se om jag vågar mig på något mer projekt. Skulle väldigt gärna vilja ha något eget men med barnen som ska ha sitt, hus och hem ska skötas och småpållarna, trädgård och en man ... jo, han är också med på listan märkligt nog... så vete tusan. Är det verkligen tvätt som jag ska ägna mig åt... eller städning.... eller disk. Ska jag verkligen behöva göra DET till min hobby, ska det verkligen behöva vara så.
Är det kanske så att jag kan skylla allt på att jag är född på 70-talet och att jag alltså tillhör den generationen som "ska ha allt"? Vi är tydligen sådana att vi ska ha allt på en gång.. och därför går vi under, vi ska göra karriär, skaffa barn, resa, utvecklas osv, osv i all oändlighet. Ja, kanske det, kanske är det bara så enkelt.
Jag har dock märkt att i o m att jag fått möta döden genom mina älskade nära anhöriga så många gånger så har jag svårt för resonemanget "allt har sin tid" och "det hinner du sen". Nej, jag kanske inte alls hinner sen. JAG kanske har en mycket begränsad tid, JAG kanske inte blir gammal.... för jag VET att det händer bara allt för ofta. Därför är jag en rastlös själ... därför vill jag göra något meningsfullt... och jag har bara så svårt för att förlika mig med att tvätt, disk och städning är det som ska göra mitt liv meningsfullt. Jag vill ha tid däremot, tid för mina barn och att få vara här för dem och ge dem goda minnen och massor av kärlek!
Ja, livet far fram och det är bara att följa med. DET har jag lärt mig. Vissa saker kan man styra och inte andra. Däremot känner jag STOR tacksamhet för det jag HAR i mitt liv. Den tacksamheten lever i mig varje dag!
