Tillbaka....

Oj, oj, oj... nu var det ett tag sedan jag skrev. Blir en kortis denna gång för att hoppas att jag är tillbaka lite oftare igen.

Livet rullar på i en massa knyck just nu och jag hinner inte riktigt med. Nya projekt, nya hästar och saker som måste bli klara innan vintern är en starkt bidragande orsak.

Skolan och aktiviteterna rullar på och vi börjar få koll på rutinerna... men det är trögt vissa dagar. Jag skriver listor.. har slutat med post it... slutat med A5-format... nu kör jag enbart A4... hoppas att det räcker!

Ny pålle på gården. Inte min... Denna enorma häst är Fredriks projekt. Som en bekant uttryckte det... "du har varit för länge i pygméland" och det stämmer bara allt för väl. Shetlandsponnyer är min melodi, även om jag är lite sur på mig själv för att jag är så feg. Har aldrig haft problem med hästars storlek förr men nu... jag är en riktig fegis. Vill gärna att pållarna håller sig i en mankhöjd under mitt eget synfält åtminstone.

Detta nya shabrak till pålle mäter 170 cm i manken. Det är ju inte ovanligt för hästar av idag men ändå... hua. Nu ska jag kanske inte klaga utan mer tacka pållen i fråga då han fått mig att tycka att vår "första" stora häst numera liknar en liten gosig nallebjörn i jämförelse och inte alls ter sig så stor som förut. Så jag är på väg! Känns bra och jag är riktigt stolt över mig själv att jag vågar hantera storpållen.

På utställningen i Köping gick det strålande och vi kom hem med ännu ett silver och fina 39 poäng!

Ha det gott/ Ann-Mari

En tidig 40-års kris...?

Som en fortsättning på mitt förra inlägg om tid...

Ja, kanske jag har lite för lite tid... eller så är det så att jag prioriterar galet. Kanske har jag bara en kris....?

Flummigt värre... men låt mig hållas ikväll när hjärnan går på tomgång och jag är allmänt slut i kropp och knopp.

Jag tror att min känsla av brist på tid bottnar mycket i felprioriteringar och stress av denna. Jag är så itutad att man ska göra på ett visst sätt att jag har svårt att slita mig från den normen. Det finns saker i den som gör att jag går emot min inre vilja och gör saker per automatik istället för vilja, att jag väljer att sätta mig själv i en bubbla och bara göra iställer för att tänka efter och prioritera utefter hur just vårt liv ser ut, vad är bäst just nu. Kan ju handla om städning, arbete, djur, semester, renovering.. tja, allt!

Men så kände jag en dag att det liksom fick vara nog. Att nu var det dags att göra med hjärtat och inte bara med hjärnan, eller snarare kanske att försöka koppla ihop de två. Sätta den realistiska och rationella sidan i kontakt med känslor och drömmar... att våga ta steget, våga hoppa, våga riskera. Det är liksom dags nu.

Jag har nog kommit till den punkt där jag inser att jag inte kan gömma mig bakom min trygga heltidsanställning längre utan inse att jag vill mer. Jag vill också annat i mitt liv. Inte det att jag inte är tacksam för det jag har... jösses vad jag ÄR tacksam. Går inte en dag utan att jag tackar för det jag har, det jag haft och det som komma skall men ändå.. det är något som drar i mig... en tanke som inte vill släppa taget... en önskan om mer... något mer. Så okej.. jag släpper den fri, jag låter även den få ta plats och tid i mitt liv.. jag öppnar buren och hoppas på det bästa... om inte annat, om det inte fungerar så har jag åtminstone provat, jag har släppt den fri och den behöver inte mer vara fången i mig längre. Så blir förhoppningsvis även jag fri.

Ja, ni ser ju själva vad tröttheten och tomheten i knoppen sätter på pränt. Totalt flummigt... men också totalt jag just nu!

Så, jag har projekt på gång men mer om det en annan dag.

..och får inte glömma att klämma in ett stort tack till de vänner jag har som faktiskt har överseende med mina svängningar och behov av att testa nya idéer, nya marker och utmaningar i livet. De som lyssnar och kommer med glada tillrop och hejjar på, som inte dömer eller undrar varför i hela friden... ni är guld för mig!!

Igår var det kräftskiva i glada vänners lag. Kära grannarna bjöd oss (och fler) till fest och en sån trevlig kväll det blev! Tusen tack kära ni!

Så morgonen blev tidig och trött för idag var det hästutställning i Köping. Lava åkte för andra gången i sitt liv på utställning och denna gång i ridhus. Hon hade aldrig tidigare varit i ridhus. Gick strålande bra med fina 39 poäng, återigen 1 poäng ifrån guldplaketten men så lite det gör mig just nu. Hon är så fin den hästen och jag är så otroligt partisk i min bedömning... men ändå... hon är min goa lilla hästunge och bara det att hon kom till världen levande och att hennes fina mamma överlevde gör att hon alltid kommer att vara en vinnare i mina ögon. Detta med hästförlossningar är inte alltid en lätt historia och efter att vi varit med om en betydligt tråkigare utgång för fölis och dramatiskt kejsarsnitt för mammahäst så är vi så tacksamma för vår Lava.

Träffade goa bekanta på utställningen och fick en trevlig pratstund dessutom.

Väl hemma hade jag bara hunnit landa innan vårt nytillskott kom hemlevererad. Vi är nu glada fodervärdar till valacken Vim som vi ska ha på prov hos oss några veckor och förhoppningsvis låna ännu längre. Lukas är överförtjust och hoppas såklart på en ridtur framöver. Själv hoppas jag på många härliga körturer längs vägarna.

Har jag förresten berättat om att vi även mustat äpplen i år? Var första gången för oss och det gick ju strålande! Åkte till en grannort där ett litet musteri hjälpte oss med våra äpplen. Samma dag hade de även en äppelexpert på plats och jag fick hjälp att sortbestämma våra frukter. Nu vet jag att vi har fyra sorters äpplen på våra tio träd; Säfstaholm, Sparreholm, Signe Tillisch och Åkerö. KUL!! God äppelmust lär vi har låååång tid framöver för mina fyra papperskassar med äpplen gav hela (håll i er) 41 liter must!!!!! Smått chockad var det bara att åka hem och samla ihop petflaskor och byttor för infrysning. Har även testat att pastörisera musten och tiden får väl utvisa om jag lyckades eller om vi kommer att ha jäst must i mängder.

Nu är det tvättvikning på schemat och sedan definitivt läggdags. Imorgon är det jobb som väntar och en ny pålle att pyssla med. Ser fram emot morgondagen också!

Ha det gott! / Ann-Mari 

Planer och planeringar..

Åh, vad jag känner att jag borde skriva mer... oftare... kanske djupare också.

Men såhär är mitt liv så jag antar att det är ok att min blogg speglar just det - mitt liv. Det är lite hektiskt just nu och vissa saker prioriteras och andra prioriteras bort och allt däremellan hinns med eller hinns inte med. Just tid värderar jag faktiskt mer än pengar. Tid är ovärderligt. Tid behövs i livet mer än pengar. Iallafall är det så för mig. Med tillräckligt mycket tid hinner jag känna, vara, finnas, fixa, grejja, drömma, uppfylla drömmar, tänka - ja allt. Pengar kan bara ge mig en liten del av allt det.

Husmorslivet har nog aldrig lockat mig speciellt mycket, iallafall inte det husmorsliv som består av att städa, tvätta, sylta och safta dagarna i ända och känna att det är meningen med livet. Nej, jag tror inte att jag skulle stå ut med det. Men om husmorslivet innebär ett mer "bonnigt" leverne med betydelsen att leva av sin gård, leva för sin gård och leva för sin familj. Att få finnas till hands, ta tillvara det som tas tillvara kan och få något eget att växa... vara sin egen och göra det som gör mig och familjen lycklig. Ja då skulle jag helt klart kunna kalla mig husmor! Förstår däremot de kvinnor som säger att de aldrig mer vill ha det som under 30-50 talen, och dessförinnan också förresten. Att den enda platsen för dem var i hemmet och att de gick där och ruttnade. Jagmenar... hur många bullar kan man baka och syltburkar kan man stapla utan att bli uttråkad. Mattfransar att kamma och hörn att sopa, tvätt att tvätta och disk att diska... dag ut och dag in. Vad hände när barnen sedan blev äldre och gick i skolan större delen av dagen och när man redan bakat, saftat, syltat och städat de två första dagarna i veckan...

Jag tror mångas längtan efter denna tillvaro bottnar i att vi har för lite tid idag. Nu stockar sig alla sysslor på varandra medan vi är på arbetet och när vi kommer hem känner vi att det till slut blir oss helt övermäktigt. Vi orkar inte med, det blir en press och stress utan dess like. Inte konstigt att vi längtar efter hemmafruns lugna tillvaro. Ok, nu VET jag att en hemmafrus tillvaro inte alls behöver vara speciellt lugn beroende på livssituation men ni förstår säkert vad jag menar ändå. TID! Allt bottnar i TID.  Idag är samhället anpassat till ett dygn som tycks ha mer än 24 -timmar och det tar knäcken på oss. Lägg därtill den kanske största skurken i dramat - förväntningar och mediehets. Hemmen ska se ut si och så, standarden ska vara hög, vi ska vara snygga och smala och barnen välartade och inte stöka ner, inte äta godis och hellre äta quinoa än snabbmakaroner. Kan tala om att det inte funkar så hos oss... och inte heller hos det stora flertalet, även om många inte låtsas om det, vilken press!

Nu ska jag bädda sängen, som för övrigt under dagstid är soffor då vi vuxna får campera i vardagsrummet, och läsa klart en bok, svårt att släppa taget och göra annat precis i slutet av en bok. Upplösningen - hur ska det gå?! Hade önskat få träna ikväll men det är bara att inse faktum, det fanns inte TID!

Ha det gott! / Ann-Mari

Visst kan vi känna!

Tycker detta är så bra att jag måste dela med mig såklart!

Titta på den - våga känna - våga komma ihåg. Glöm inte, glöm aldrig, kom alltid ihåg...

Blir bara detta lilla idag, är så trött att jag däckar nu. Tror jag fått barnens förkyldvirus.. men i relation till annat är det ingenting, absolut ingenting....

Ha det gott! / Ann-Mari