Trött, seg och nöjd

Blev en resa till Karlstad igår. Vi fick barnvakt till slut och jag slapp då åka hela vägen själv, vilket kändes fantastiskt skönt. Så - jag och Fredrik släpade oss upp i ottan, sisådär 03:30 stod klockan på när vi rullade från gården. Skönt att komma iväg i tid såklart men oj... så segt. Mitt i natten ju. Nu hade vi ca 28 mil framför oss innan vi var framme.

Detta var tredje gången vi var på utställning i Karlstad och lika trevligt denna gång. Toppentillställning faktiskt! I år hade arrangörerna till en början tur med vädret och kunde ha utställningen ute. Lava var på topp. Hon var otroligt duktig hela vägen och likaså när vi kom fram. Det var stora ögon på den lilla pållan, mycket nytt runt omkring henne. Hon var till en början rätt på tårna men lugnade sig snabbt, åt lite gräs och chillade. Jag hade tusen fjärilar i magen men blev bättre när vi väl kom igång.

Visningen gick toppen. Hon skötte sig fantastiskt bra, ställde upp och skrittade och travade så fint som hon gjort hemma. Bröt över i galopp en gång men tog rättning direkt. Härliga häst! Vi fick gå 2:a i ringen med 2 deltagare. Även ettan fick silver och i och med att vi fick 39 poäng så antar jag att även hon fick det. KUL! Jag är helnöjd. Lava fick raden 88788 och jag fick bekräftat det jag trott om henne, svaga och starka sidor. Kul när det faller på plats tycker jag. Jag har alltid svårt att bedöma mina egna hästar då jag tycker så mycket om dem men denna gång hade jag och Fredrik rätt. Nu ska det bli ännu roligare att ställa ut henne i Köping i september och höra vilken kritik hon får där.

Roligt var det också att igår få träffa bekanta vi inte sett på länge. R och A som vi träffade första gången vi åkte till Karlstad och språkades med. KUL att ses igen. P som vi heller inte träffat på väldigt länge, kärt återseende samt flera andra som vi var glada över att träffa igen. Bara det var värt resan många gånger om!

Hingstarna är ju alltid spännande att se i utställningsringen och denna gång var det fem fantastiskt fina hingstar som visade upp sig på bästa sätt. Vann gjorde Furunäs Frode och han är verkligen grann. Äntligen fick vi också se fine Kompis Birger annat än på foto och han är en riktig goding!

Efter lunch började det mullra oroväckande  och ett rejält åskväder drog in över anläggningen. När regnet kom var det bara att ta skydd i ridhuset och det blixtrade och mullrade rejält med ordentliga knallar. Vi bestämde oss för att tacka för oss och åka hem. Jag hade blivit nominerad att tävla i klassen för "Bästa vuxna kvinnliga visare", men överlät det till andra då vädret innebar förseningar och vi hade lång resa hem. Kändes som ett bra beslut då vi faktiskt var hemma i hyfsad tid på kvällen. Kunde ta det lite lugnt och umgås med barnvakter och barn innan läggdax.

Nöjd och glad med lördagen!

Idag, söndag, är jag betydligt segare. Vaknade till regn och ruskväder. Tar det lugnt idag och gör lite ditt och datt. Ska utfodra barnen med lunch och sen kanske göra lite äppelmos... vi får se. Tar dagen som den kommer.

Ha det gott! / Ann-Mari

Loppis, tacksamhet och kantareller...

Kommer på mig själv att mer och mer vara tacksam över det jag har i mitt liv. Känner att jag har det väl förspänt som har valmöjligheter. Visst, jag har valt ett liv som innebär mer jobb än andras och ibland känner jag att jag verkligen inte orkar mer... inte ett steg till. Men så kommer nästa dag och jag upplever nya saker och får energi att ta nya tag.

Det som däremot får mig att tappa energi är när det står still. Ibland får jag för mig att jag ska göra - ingenting. Det håller inte. Kan kanske slappa och ta det lugnt i nån timme men sen måste jag göra något, för det finns massor som ska fixas hela tiden, varje dag. Klart att vila är nödvändig och jag lär mig väl jag också... så småningom. Mål och att uppnå dessa har visat sig vara viktigt för mig. De behöver inte vara stora utan kan röra sig om att klara av storstädningen på fredagen, träna en häst kontinuerligt, träna mig själv eller att hinna färdigt min "kom ihåg"-lista på utsatt tid. Den känsla det ger mig att kunna stryka något, känna att jag klarat det, det ger mig kraft framåt och vidare. Jag behöver det!

Så jag är tacksamhet över att jag har möjligheten att påverka saker i livet, att faktiskt kunna klara av mina uppsatta mål för de är rimliga och jag vet att om jag bara kämpar så fixar jag det. Jag kan, jag har fått den förmånen. Skänker en tanke till alla dem som inte har det lika förspänt som jag. Alla utsatta i världen. Alla barn som inte vet om de har någon morgondag. Ni finns i mina tankar och jag lovar att dra mitt strå till stacken för att göra det jag kan i min vardag för att underlätta för er.

Motgång eller medgång så vet jag att jag har det gott!

Bara en sån sak som att kunna stanna bilen på väg hem från jobbet, kliva rätt in i storskogen och plocka skogens gula guld, är inte det en förmån att vara tacksam över? Belönad blev jag och mmmmmm - gott!

Vi svämmar även över av äpplen här på gården och det är dags för äppelmoset. Undrar om vi behöver skaffa en frysbox till, och var skulle vi i så fall ha denna....? Tål att tänkas på. Vi har tio äppelträd och jag har många gånger undrat hur man tänkte förr i tiden när dessa planterades. Levde de på äppelmust och mos månne? Jag vet inte vad man hade för vanor för sisådär 100 år sedan (de flesta träd på vår gård är så gamla) men hos oss, idag år 2011, har vi andra vanor. Vi får tyvärr slänga massor varje år, i år ska jag försöka hitta ett musteri.

Äppelmosfix!

Snälla grannbonden gav mig råmjölk häromdagen. Testade att göra kalvdans. Första gången.

Blev klart godkänt, men jag tycker ostkaka (Hälsinge, inte småländsk) är godast ändå....

I helgen är det loppis och jag har fått ihop en del. Får hoppas, verkligen hoppas, att jag säljer massor. Orkar inte släpa hem det igen och vi har ju verkligen inte plats för det.... men jag vet att jag kommer hem med minst halva mängden ändå... nya "gamla" grejjor. Men det är ju så himla KUL! Love loppis!

Ha det gott! / Ann-Mari

På banan igen...

Så är vi där igen då. In i rutiner med skola, jobb, dagis, aktiviteter, läxor, kläder, lämna och hämta, frukt i skolväskan, fylla i blanketter i all evighet, komma ihåg veckobreven som ska upp på kylskåpet och bort med de gamla, inneskor och vattenmuggar, inventera kläder och gå på föräldramöten... skolan är igång igen.

Vi startade första skoldagen lite lagom långsamt med en halvdag i skolan och senare ett skolstartsfika. Vi firade ju in sommarlovet med lite tårta och då blev det kladdkaka i solen på första skoldagen. Tröstfika tyckte äldsta sonen att vi skulle döpa det till men jag försökte väl vända det hela till något mer positivt... tror inte jag lyckades sälja in idén däremot.

Nu är det mycket jobb på gården som ska fixas. Skriver listor och bockar av för att inte missa något eller tappa fart. Låter lite hysteriskt kanske men nödvändigt i vår familj. När det blir för mycket riskerar vi att stänga av och i protest bara lägga ner... men nu går det inte. Mycket som faktiskt bara MÅSTE fixas innan vintern och den kommer förr än man anat... Det lät ju lite gammalmodigt och negativt kanske men så är det... iallafall hos oss, för vi är nästan aldrig klara med allt vi föresatt oss innan vintern.

Vi har börjat städa gården också, blir en tur till soptippen i veckan. Rensar högt och lågt och det blir såååå bra! Imorgon skulle jag behöva plocka upp falläpplen och plocka av de sista vinbären och göra saft. Rensa i de förråd jag inte hunnit och inventera vinterskor och mössor. Puh. Ambitionsnivån är hög - än så länge.. jag vet att det avtar så bäst att passa på medan man har lust!

Motionerar Karina för fullt. Jag cyklar, hon går och springer - perfekt! Har kommit fram till just detta är hennes grej, hon gillar det! Roligt att se henne tycker jag där hon flyger fram bredvid cykeln med spetsade öron och bara väntar på nästa kommando. Saktar jag ner så saktar hon ner... ökar jag så ökar hon, helt utan att jag behöver ta i grimskaftet. Härligt! Blir utställningsträning med Lava också i veckan för nästa helg är det utställning i Karlstad. Ska bli jättekul för många bekanta ska dit de med och det blir många härliga återträffar hoppas jag. Hoppas också på barnvakt så maken kan följa med för resan är lång och ansträngande. Tar väl oss sisådär fem timmar att komma dit...

Nu ska jag slappa i soffan en stund till. Hann träna idag och det känns otroligt skönt, jag är på gång igen efter sommarens uppehåll. Var tvungen pga tidsbrist men ångrar det nu, har tappat en hel del och det känns trögt att komma igen. Jag kör så det ryker så hoppas jag att jag återfår formen. Det är ju trots allt på mig det hänger, gör det bara för min egen skull i första hand men vet att träningen ger massor även åt min familj som får en mycket gladare och mer harmonisk mamma och fru.

Nu smyger sig tröttheten på och soffan känns mer än lockande... vi ses!

Ha det gott! / Ann-Mari

Eget ansvar?

Några dagars funderingar har handlat om eget ansvar. Det bara vi kan påverka i vårt liv och det vi önskar att andra skulle påverka så att vi slapp ansvaret.

Skolan tex, har ett enormt stort ansvar att axla och ibland små resurser som ska fördelas på bästa sätt för alla inblandade. Skolan har ansvar gentemot elever, anställda och föräldrar. Ibland tas stort ansvar, ibland mindre. Sen är det så att vi också upplever olika som föräldrar, elever och anställda  och det gör det hela ännu svårare och ännu mer komplext.Vem har egentligen rätt?

Som tur är finns ju nedskrivet vad som gäller men ändå... ändå tar sig vissa tolkningsföreträde och fordrar mer... eller ger mindre. Var det såhär turbulent när vår generation var små? Vad tycker egentligen våra barn om skolan och undervisningen idag? Vad tycker vi som föräldrar. Fråga tio så får du tio olika svar ungefär....

Jag minns skolan som en ganska stabil plats att vara på, om man nu talar om själva undervisningen. Jag minns faktiskt inga stora debatter eller diskussioner om skolan. Där fanns föräldraförening och bra mat, lärare som hade tid och extrahjälp om man behövde. Där fanns låneskidor och simundervisning där vi faktiskt lärde oss att simma. Jag minns att det fanns hjälp att få... men så var jag ju bara ett barn på den tiden och knappast insatt i den allmänna diskussionen heller.

Idag är jag vuxen och förälder. OJ, det lät stort och nästan betungande men man är ju aldrig äldre än man känner sig, eller...? Jag kan tycka att det är svårt att veta vad man får i skolan idag egentligen eftersom det sällan kommer tillfällen att ifrågasätta om barnen inte har problem eller om någon annan förälder påtalar någon brist eller önskemål. Föräldramötena är sällan fyllda till sista stol och kommer en diskussion upp kan jag känna att den ibland tystas ner pga resurser eller omfördelning av ansvar. Försöker följa debatter, sätta mig in i nya system och sätta dem i samband som berör mina barn men det är ju faktiskt inte det lättaste när det byts metoder från termin till termin och hur ska då inte lärare och elever känna sig.

Vi har varit förskonade från problem i skolan hitills.. peppar, peppar. Men det vi upplevt är att man får kämpa om man vill ha något, om man vill att skolan ska ta sitt ansvar när den inte gör det. När barnen behöver något extra, när någon inte bara följer strömmen och det är lugnt läge. Än kan vi inte kalla det för kamp men det har funnits där, det där tjatandet från vår sida, det där nötandet om samma sak - samma önskemål. Trist.

Nu kommer en ny termin och det ska bli spännande att se vad som komma skall när barnen flyttas upp ett pinnhål. Ska även bli spännande att följa ett kärt "extrabarn" i ny miljö och hoppas kunna stötta även från vårt håll på det sätt vi tänkas kan.

Snart börjar det, det drar igång och vi är redo. Rutinerna sitter... de behöver bara lite tid att vakna...

Ha det gott! / Ann-Mari

Kärt återseende

Efter en dag som en två tredjedels familj blev vi äntligen fulltaliga då de stora barnen kom hem.

Har varit härligt att veta att de fått vara iväg med sin farfar och få tid med honom och de äventyr han tar dem med på. Det är ovärderligt. Det är stort och det ger minnen för livet som är mer värt än guld. Underbart!

Är så otroligt tacksam för dem vi har i vår närhet som visar oss och barnen sån kärlek och omtanke. Som vi vet finns här för oss i alla väder och som bryr sig om. Det värmer och gör oss så glada. Finns inte ord att beskriva.... Tack till Er. Det går oss aldrig obemärkt förbi allt ni gör och även vi vill finnas här för Er.

En släkting vi inte träffar så ofta (tyvärr) sa en gång till oss att vi skulle dela med oss av barnen, låta dem finnas även för andra. Det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra och barnen gör det själva också nu, helt spontant . Vi vill förmedla en familjekänsla till våra barn och inte bara inför vår egen kärnfamilj utan även för övrig familj och kära vänner. En känsla av att det är fler som hör till vår familj och att vi alla kan hjälpa varandra och finnas till för varandra. Att, oavsett om vi har ett stort hus eller obegränsad budget, alltid har plats, en hjälpande hand, tid och en plats vid bordet för dem som står oss nära.

Detta gäller inte för alla har vi märkt och det är inte annat än att försöka acceptera faktum att vissa engagerar sig mer än andra. Förutsättningarna för detta engagemang är ibland helt olika men känslan av omtanke kan ändå finnas även om den fysiska närheten inte alltid finns. Det är bara ett telefonsamtal bort, en middag och ett samtal när man äntligen ses eller bara en varm kram.

Idag var en dag för många varma kramar och härliga återseenden. Det jag kommer att se framför mig när jag somnar är alla dessa härliga tecken på syskonkärlek som utspelat sig idag och gör mig alldeles varm.

Storebröderna kom hem efter några dagars äventyr med farfar. Alla har längtat både de och vi. Det blev stim och stoj, storebror som kramade lillasyster, lillebror som kramade storebror, mammakramar och pappakramar. Då vet jag att det är som det ska, det finns samhörighet och en massa, massa kärlek.

När lillebror kramar yngsta storebrorsan i soffan och säger; "Det är så skönt att du är hemma igen, jag har saknat dig", då blir jag varm i hjärtat. Blir till och med lite varm när äldsta storebrorsan bara måste sätta sig lite på yngsta lillebrorsan i soffan.. sådär baraföratt... men med ett leende på bådas läppar... ha ha. Idag var det inga sura miner, inga slagsmål, inget ret... bara härlig syskonkärlek i den milda formen.

Ha det gott! /Ann-Mari

Vilken stjärnsmäll!

Denna dag går nog till historien som den dagen då mina stjärnor kolliderade totalt, hamnade på intensiven och glömdes bort.... En sån dag då man i efterhand säger till sig själv - om du bara stannat hemma!

Igår kväll hade vi jordens åskväder. Jag tränade på i mörkret nöjd och glad för att jag äntligen kom till skott. Nöjd och glad fortsatte jag vara tills jag insåg att strömmen inte kom tillbaka vilket resulterade i att vi inte hade något vatten, förutom den lilla liter jag tappat upp "utifallatt". Vi behöver nämligen ström för att få vatten i kranen... livet på landet.

Gick och lade mig oduschad och hoppades på det bästa.

Natt blev till tidig morgon - ingen ström. Men suck... Upp och fixa till mig hjälpligt och hushålla med den numera mindre skvätt vatten vi hade kvar, till tandborstarna. Hämtade vatten som stått i hink utanför stallet (regnvatten) till att spola toan med. Iväg med barnen till dagis och packa ryggsäck till mig för det fick bli dusch på jobbet samt även frukost på jobbet. Gröt är svårt att göra utan vatten... och utan ström, och hur glad jag än är i vår älskade vedspis så har den inte varit igång sedan tidig vår och då lade vi ner eldandet pga att det rykte in för mycket. Glöm alltså vedspisen.

Jobbet gick förvånansvärt bra hela dagen. På eftermiddagen var det frissan som gällde. Skulle testa en ny. Lite nervöst eftersom min förra var så suveränt bra att jag inte tror det finns någon bättre - för mig.

Jag är en sån som aldrig VET hur jag vill ha håret. Jag vill att frissan ger tips, råd och kommer med förslag. Jag säger en längd och så utgår vi från det. Jag säger hur jag absolut INTE vill ha det och så får jag förslag på hur frissan tror att frisyrerna hon funderat ut funkar på mig. Har alltid funkat hitills. Funkade INTE idag.

Tror denna frissa fick ett nervöst sammanbrott i huvudet stackarn för hur hon än log och koncentrerade sig så fick hon inte till det. Hela tiden fick jag frågor som är det för långt, är det för kort, ska jag tunna ur det mer, blir det här bra, hur vill du ha det egentligen. Efter en kvart började jag ana oråd och ville gå hem, men då var det ju liksom kört. Fick lov att visa från en bok till slut, på ett ungefär, för egna förslag hade hon inga...

Jamenar, när man kommer dit med ett hår som vuxit sig alldeles för långt, alldeles för länge och det sticker ut tofsar överallt... då vill man inte gå därifrån med sagda tofsar... eller nya heller för den delen.

Till slut var jag så trött på allt att jag inte ens orkade protestera utan klämde bara ur mig att "Det blir nog bra, när jag får vänja mig vid det". Jag såg ut som ett försök till att platta till och samtidigt snagga en diskborste. Tänk dig resultatet av en 4-åring, en sax och en sån där makeup/fixa håret på-docka. Satt där och funderade på om hon inte skulle fixa till frisyren, så att jag såg hur hon tänkt sig det hela egentligen, när hon iallafall artigt frågade om hon skulle ha i något i håret. Ja, en frisyr kanske.. tänkte jag, men jag sa det aldrig utan tyckte att hon iallafall kunde fixa till det innan jag gick. Om hon gjorde som hon tänkt sig det hela så är det bara ett bevis på att hon faktiskt inte gjorde det... tänkte alltså.

Ja, det är ingen snygg syn... och nej kära frissa, jag kommer inte tillbaka - hur gratis det än är.. för jag tror att även du såg hur bedrövlig jag såg ut i huvudet när du nervöst klämde till med detta generösa erbjudande. För mig blir detta frisörsupplevelsen från helvetet. Sorry... det bara är så.

Hem snabbt som attan för att se vad jag kunde göra åt det och med lite vatten, hårgojs och ett hårspänne senare så ser jag faktiskt anständig ut. Imorgon bitti undviker jag spegeln innan sagda procedur är klar!

Dagen fortsatte med träningsvärk som utvecklades till en total kolaps i kroppen och en enorm trötthet... (stjärnorna på intensiven troligen). Lilleman är också nere för räkning... så denna dag får vara.

Bakade iallafall muffins med barnen som blev hyfsat goda, tittade på film denna regniga dag och försökte hålla mig undan fler olyckor.

Har även haft ett samtal med en god vän som är så härlig! Skönt med vänner man kan prata av sig hos, där man får säga som det är och får bli lyssnad på. Där jag får vara precis den jag är. Skönt! Tack!

Nu går jag och lägger mig och vaknar imorgon till en, förhoppningsvis, bättre dag...

På kom ihåg-listan... vatten, hårgojs och hårspänne! Måste nog handla fler hårspännen......


Ha det gott! / Ann-Mari

Teknikens under...

Nä, jag blir galen. Teknikens under och jag är inte överens. Det är inte ok att bete sig såhär när jag inte fattar hur jag ska rätta till eländet!!! Ush, nu är jag less!!!!

Försöker förtvivlat få till en länk i min länklista.. japp Persilja, det är din länk till din underbara blogg som jag så gärna vill dela med mig av.

Men icke... nix och aldrig. Det GÅR inte för nu har hela länklistan fått spunken och vägrar släppa in några fler länkar. Får upp lilla rutan, skriver in adressen och trycker på spara.. händer inget, nada, noll och absolut ingenting. Nu har jag testat i flera dagar och det är lika. Försöker hitta information eller support men det finns inte.

HJÄLP!!! Om någon vet vad tusan som hänt eller hur jag ska rätta till eländet så snälla, kommentera.

Jag VILL ju så gärna ha din länk med Persilja, är inte stram eller undvikande - bara frustrerad och förtvivlad. Teknik och jag = katastrof!

Dessutom vill inte detta teckensnitt (fortfarande) göra prickar över stora å,ä och ö. Suck!

I övrigt är huvudet fullt av funderingar om livet som vanligt. Kanske jag ventilerar mig någon dag eller så hittar jag annat att skriva om. Idag blir det inte mer än såhär för nu väntar utejobb hos djuren och kanske tar jag mig an min stora strykhög.. om jag orkar. Är toktrött och har stressymtom i mina muskler som gör ont, ont, ont... Behöver nog min spikmatta ikväll. Tror vi har en dejt den och jag. Så får det bli.

Ha det gott / Ann-Mari

Avtryck, avsked och en himla massa kramar

Vännen i Värmland har skrivit ett bra inlägg om detta med att göra avtryck i andras liv. Läs gärna om det här .

Jag kan bara hålla med henne. Det är tyvärr inte alla förunnat att ha människor omkring sig som bryr sig om en, sådär självklart. Det kan ha olika orsaker och finns i alla möjliga miljöer. Det finns i vårt land, i rika länder, fattiga länder - överallt. Men något den där avsaknaden lämnar efter sig är en längtan... en längtan till det man inte har... en längtan efter det man kanske hade... eller något man ser att andra har, som kanske till och med växer till en avundsjuka. Kan själv känna igen mig i det. Finns till och med de som inte vet hur bra de har det och kanske till och med beklagar sig över att de inte har mer... sorgligt men sant. Finns de som inte ser den rikedom de har i sin familj, som inte förstår vilken skattkammare var och en är, vilka otroliga resurser det finns i alla härliga barnhjärtan och vilka skatter de verkligen är eller vilka skatter DE är för dem, att vi alla behöver varandra och kan finnas här för varandra.
Det är märkligt... men sant.

Som tur är finns möjligheten att ta människor till sig. Människor man märker tycker om en, tycker om att vara med en, bjuder in en till aktiviteter och som inte räds att vara ensam med en eller i grupp. Där man får finnas, växa, mogna och framförallt, vara accepterad för den man är.... omtyckt för den man är. Sånt är underbart och så otroligt värmande. I en sån miljö blommar jag!

För oss är det så att familjen minskat... vi har mist många vackra människor pga sjukdom som tagit dem från oss. Sorgen och saknaden är självklart stor. Som tur är har vi ändå haft förmånen att utöka vår "familj" med människor som bryr sig, som gillar oss som vi är och som har blivit en självklar del i vår tillvaro. De finns där och vi träffas inte ofta men när vi gör det är det ett självklart umgänge som inte behöver etiketter, inbjudningskort eller regler. Då är vi alla du med varandra och passar varandras barn, fixar mat i varandras kök, hjälps åt med varandras disk och andra sysslor som behöver göras. Utan suckar, utan motvillighet och framförallt utan att förvänta oss något annat än möjligtvis ett tack för hjälpen. För vi vet att vi kommer att bjuda igen.... vi vet att vi finns där för varandra. För såna vänner gör man mycket, såna vänner är inte enbart vänner utan en förlängning av familjen, en utökning till det bättre.

Efter regn kommer alltid solsken och i vår hektiska, kaotiska vardag gäller det att se denna sol och denna regnbåge för att härda ut känns det som. Ush, vi lever inte riktigt det liv vi vill idag men vi vet att det blir bättre, på något sätt blir det bättre och snart hoppas jag.

Vill inte göra detta inlägg till något tungt och tråkigt men vemodet tog över lite ikväll när vi blev färre i familjen. Vet att det blir bra för dem som åkt men här är det lite tomt ett tag framöver....  Sån tur att man kan kramas tusen gånger om och om och om igen... för jag älskar er mina härliga - till månen och tillbaka!

Känner också att jag omvärderar människor i min omvärld just nu då jag märkt att det inte alltid är som jag trott att det är. Där jag trodde det fanns djup finns egentligen bara en ytlighet och det svider lite. Känner mig lite utanför och lite liten just nu men jag vet ändå att jag klarar mig, jag står pall. Det är bara lite trist... jag kommer över det för ärlighet varar längst. 

Länkar till en låt som går varm just nu, både jag och Fredrik har fastnat för den totalt.. den har något som tilltalar oss väldigt just nu, där vi befinner oss i livet... och den är härligt svängig dessutom! 

Kör hårt!!

http://youtu.be/jI2EcRXR7RU?hd=1 

(vet inte hur man gör såna där flådiga youtubefönster så tipsa gärna om ni vet!)

Ha det gott! / Ann-Mari

Röda skor...

Ibland gör jag bra köp, ibland dåliga. Ibland tror jag att ett köp ska bli jättebra men så blir  jag besviken när det inte blir som jag tänkt det. Inte i det här fallet.

Har gått och sneglat på converseskor länge, tycker de är snygga... men lite för dyra. Eftersom jag inte är någon skosamlare lägger jag inte ner speciellt mycket pengar på skor, speciellt inte skor utan någon speciell funktion.

Så var vi på köpcentret jag och största barnen... fick se dessa till en riktigt liten peng. Blev glad och ännu gladare då de faktiskt visade sig vara riktigt sköna. Var på väg att ta ett par tråkigt beiga eller svarta men ändrade mig, som tur var, dessutom fick jag såna bra smakråd av killarna att det var klart att jag skulle ha de röda.

Ett bra köp, mina favvosar!

Ha det gott!  / Ann-Mari

Nästan klar...

Har en del funderingar nuförtiden. Vad ska ske... hur kommer det att bli... är det här bra eller finns det något annat som är bättre? Finns det andra jobb, andra ställen att bo på, andra yrken till och med? Hmmm.

Kan ibland tycka att beslut är ruggigt svåra att fatta för hur kan man med säkerhet veta att det man beslutar blir bra? Smågrejjor är ok.. men större beslut är svårt. Ibland är det ju fler än jag som ska leva med besluten också och det gör det ännu svårare att veta. Jag är dessutom en typ som oroar mig.

Jag försöker övertala mig om att se lösningar istället för problem och ännu hellre vad som är positivt i beslutet istället för det som eventuellt kan gå snett. Peppar mig själv liksom. För det är ju så att hur man ser på saken också avgör hur det kommer att bli, oavsett det blir som man tänkt eller inte.

Som vi lever nu är det svårt att få grepp om tillvaron, det är lite kaos då jag ska hinna mycket själv här hemma. Ibland hinns inte allt med och ibland blir några lidande av det. Trist men vi hoppas att det finns ett, åtminstone tillfällig, överseende med det. Det som är nu är nu och inte för alltid... för det funkar inte för alltid. Vår livssituation är lite knepig men vi jobbar på att lösa det på något sätt. Måste ju gå att finna jobb på hemmaplan tycker man?

Hur som helst så har jag jobbat i snart en vecka och det har gått strålande. Rutinerna sitter och jag har verkligen världens bästa arbetskamrater och ett toppenjobb! Däremot känner jag att jag inte skulle gråtit om jag fått vara hemma liiiiiite, eller myyyycket mer.

Äpplena mognar på träden och jag hoppas verkligen att min nya hushållsmaskin kommer att fungera med passersats och allt för det kommer att bli mycket äppelmos!

Äppelträden dignar av äpplen!

Hästarna är roliga för de blir nästan beroende av äpplen när den säsongen kommer. De som går närmast huset har inte mindre än tre äppelträd intill hagen och titt som tätt ramlar äpplena ner till deras stora förtjusning förstås. Shetlandsponnyerna får vackert vänta på detta medan stora hästen bara kan sträcka ut halsen och plocka bäst han vill. De lär sig rätt fort att de kan tigga också för aldrig har det pratats så mycket så snart man visar sig på gården. Det gnäggas och hummas hela dagarna! Roliga pållar!

Blev så full i skratt när Simon plötsligt sa: - Kolla! Karina står i hönsgården!

Ha ha ha ha ha... hon är smart den pållan, det hade ju faktiskt ramlat ner äpplen i hönsgården också... sicken tur att hon var där just då och kunde städa lite!

Däremot kan man ha åsikter om deras bordsskick... eller vad säger man när hästar äter? Inget skick alls tror jag för det slafsas och smaskas, dregglas och framförallt... STÄNKER lång väg!

Mmmmm... gott!

Men jag kan inte påstå att jag blev lika puss-sugen som Lava när hon slafsat i sig sina äpplen...

Någon som är sugen på en äppelslafsig dreggelpuss? Välkomna hit!

Har varit riktigt härligt soliga dagar nu och då jag har förmånen att sluta ganska tidigt på dagen så har även jag kunnat njuta av den. Min gungstol är den absolut bästa platsen på hela gården tror jag. Alla gillar den platsen och när inte jag eller barnen sitter där så är det alltid någon av katterna som tagit plats.

Simon fick sätta sig en stund för att visa... men jag hade hoppats på en annan blick kanske ... ha ha.

Är så glad över min trädgård i år som har mycket att bjuda på i odlingsväg. Inte helt likt mig men eftersom goda vännen Lena var så snäll och gav mig så många härliga plantor så växer det nu så det knakar här.

Vi får snart smaska tomater, vilken lycka!

Kanske, om vi har tur, även gurka!

På baksidan av stallet har pumpan vuxit sig större och potatisen frodas i halmen. Kul att det funkar, ska snart ta upp lite potatis och se om de är ok.

Måste också få visa hur Lukas såg ut när jag hämtade honom från dagis häromdagen. Han och en kompis hade upptäckt dagisets körsbärsträd... mmm. De upptäckte dessutom att det var lagom klätterhöjd och hade klättrat upp där och smaskat körsbär halva dagen.... mmmmm.

... och jag hade, optimistiskt nog, satt på honom en vit t-shirt... osmart av mig... men jag lär mig jag också..

Syns kanske lite dåligt men det är inget fel på kameralinsen.. det är körsbärsfläckar på barnet.

Överallt på barnet... från tårna till INUTI öronen....

Jo, denna dagen var det rekord i smutsiga fötter...

Men jag är ändå glad över att få hem ett smutsigt barn, för jag fick hem ett smutsigt och mycket lyckligt barn och det värmer mitt hjärta. En t-shirt är bara en t-shirt. En dag i ett körsbärsträd tillsammans med en kompis är så mycket mer värt! Härliga ungar!!

.. men tro mig, de kan gå mig på nerverna så jag skulle behöva söka vård också... men det är dagar man glömmer snabbt som tur är. Kvar är minnena av svarta fötter och körsbärsfläckar - tack och lov!

Appropå barn. Vi har ett ungdomsgäng här på gården också. Våra tre kycklingar börjar bli tonåringar nu och gör revolt, både mot de vuxna och testar sina vingslag och fjuttsparkar mot varandra. Har lyckats konstatera att vi fått två tuppar och en höna. KUL! De är så roliga att titta på och tupparna börjar titt som tätt att mopsa sig mot varandra och kollar läget i rangstatusen. Hönskycklingen brukar stå en bit bort och titta på, på behörigt avstånd. Men så efter några minuter kan de sitta hur lugnt som helst uppflugna på ett staket och slappa. Tonåringar eller ...? Sent ska de vara ute på kvällen också.. de är alltid ute och ränner när de vuxna hönsen och tuppen sitter på sina pinnar och sover. Så får man gå där och träta att de ska gå in i hönshuset och lägga sig... precis som jag gjorde innan, men med de tvåbenta ynglingarna.

Avslutar dagen med en bild på ett av de färdiga fönstren. Å vad jag är glad!!! Det blev så fint att jag inte vill sätta upp gardiner. Just i detta fönster, som är precis mitt emot ytterdörren, får det vara gardinlöst, åtminstone ett tag framöver.

Ha det gott! / Ann-Mari

Måla, måla, måla... och klippa gräs

Tycker allt i livet just nu handlar om sysslor. Är det inte det ena så är det det andra... om och om och om igen. Ibland kul, ibland mindre kul. Livet antar jag.

Har faktiskt bara ett fönster kvar nu av de jag föresatte mig att göra innan semestern var slut. Idag var den ju slut, totalt och obarmhärtigt slut men - jag är nästan klar! Satte upp fönstren i köket idag och det blev sååå fint! Dröjer nog någon dag till innan de övriga är på plats men jag tycker jag får godkänt iallafall. Kan ju skylla lite på regnet för dröjsmålet också.... hi hi.

Så, första dagen på jobbet kan nog sammanfattas som godkänt. Lite förvirrad är väl helt ok att vara men tyckte att arbetsrutinerna satt förvånansvärt bra ändå. Kom inte ihåg mitt logg in och hade jag gjort det hade jag nog blivit lite besviken... sånt SKA man ju liksom släppa på, ha ha.

... och när jag kom hem var det bara TVÅ saker som gällde... ja, tre då för jag måste såklart ha med mina älskade ungar på listan, men  de övriga två var SOL och GLASS!

Helt ok att slappa en liten aning efter en dag instängd i receptionen... där jag dessutom fryser.. vojne!

Lek i sandlådan är aldrig fel en solig dag.

Vissa andra större barn har fastnat i mangavärlden och det fick bli lite titt för dem framåt kvällen.

Simon har till och med börjat lära sig japanska via ett språkprogram på Nintendot, han är jätteduktig och både skriver och sätter ihop meningar. Toppen! Dessutom är han ju en duktig sushikock som är otroligt vetgirig på allt som har med japan att göra just nu. Rätt kul när de får såna intressen tycker jag.

Fick gräset klippt medan yngsta barnen var hos kompisar på eftermiddagen. Tack C för det! Imorgon blir det kompislek hos oss efter dagis och även då skulle solen skina. Underbart.

Avslutar med en bild på min fina Astrid Lindgren-ros som blommar nu. Trodde den hade dött men icke! Plockade av lite blommor som nästan blommat ut, de fick en plats i en skål med sina ministjälkar. Fint!

Tror det blir lite träning ikväll, är lite rastlös och kan behöva det. Städningen får vänta till en annan dag!

Om någon hittat hit så prova gärna kommentarsfunktionen, vore kul att se om den fungerar och vilka ni kan tänkas vara.

Ha det gott! / Ann-Mari