Men såhär är mitt liv så jag antar att det är ok att min blogg speglar just det - mitt liv. Det är lite hektiskt just nu och vissa saker prioriteras och andra prioriteras bort och allt däremellan hinns med eller hinns inte med. Just tid värderar jag faktiskt mer än pengar. Tid är ovärderligt. Tid behövs i livet mer än pengar. Iallafall är det så för mig. Med tillräckligt mycket tid hinner jag känna, vara, finnas, fixa, grejja, drömma, uppfylla drömmar, tänka - ja allt. Pengar kan bara ge mig en liten del av allt det.
Husmorslivet har nog aldrig lockat mig speciellt mycket, iallafall inte det husmorsliv som består av att städa, tvätta, sylta och safta dagarna i ända och känna att det är meningen med livet. Nej, jag tror inte att jag skulle stå ut med det. Men om husmorslivet innebär ett mer "bonnigt" leverne med betydelsen att leva av sin gård, leva för sin gård och leva för sin familj. Att få finnas till hands, ta tillvara det som tas tillvara kan och få något eget att växa... vara sin egen och göra det som gör mig och familjen lycklig. Ja då skulle jag helt klart kunna kalla mig husmor! Förstår däremot de kvinnor som säger att de aldrig mer vill ha det som under 30-50 talen, och dessförinnan också förresten. Att den enda platsen för dem var i hemmet och att de gick där och ruttnade. Jagmenar... hur många bullar kan man baka och syltburkar kan man stapla utan att bli uttråkad. Mattfransar att kamma och hörn att sopa, tvätt att tvätta och disk att diska... dag ut och dag in. Vad hände när barnen sedan blev äldre och gick i skolan större delen av dagen och när man redan bakat, saftat, syltat och städat de två första dagarna i veckan...
Jag tror mångas längtan efter denna tillvaro bottnar i att vi har för lite tid idag. Nu stockar sig alla sysslor på varandra medan vi är på arbetet och när vi kommer hem känner vi att det till slut blir oss helt övermäktigt. Vi orkar inte med, det blir en press och stress utan dess like. Inte konstigt att vi längtar efter hemmafruns lugna tillvaro. Ok, nu VET jag att en hemmafrus tillvaro inte alls behöver vara speciellt lugn beroende på livssituation men ni förstår säkert vad jag menar ändå. TID! Allt bottnar i TID. Idag är samhället anpassat till ett dygn som tycks ha mer än 24 -timmar och det tar knäcken på oss. Lägg därtill den kanske största skurken i dramat - förväntningar och mediehets. Hemmen ska se ut si och så, standarden ska vara hög, vi ska vara snygga och smala och barnen välartade och inte stöka ner, inte äta godis och hellre äta quinoa än snabbmakaroner. Kan tala om att det inte funkar så hos oss... och inte heller hos det stora flertalet, även om många inte låtsas om det, vilken press!
Nu ska jag bädda sängen, som för övrigt under dagstid är soffor då vi vuxna får campera i vardagsrummet, och läsa klart en bok, svårt att släppa taget och göra annat precis i slutet av en bok. Upplösningen - hur ska det gå?! Hade önskat få träna ikväll men det är bara att inse faktum, det fanns inte TID!
Ha det gott! / Ann-Mari
Men du hade iallafall tid att läsa boken! :)
SvaraRaderaDet gäller kanske att Se den tid vi faktiskt lägger på olika saker. Men jag är den första att srkvia under på att dygnet är för kort för allt som ska/bör/måste göras.
När jag känner stress över för lite tid och missnöjdhet med att jag inte hinner nåt då försöker jag tänka vad jag verkligen hinner och blir ofta stumnär jag ser allt jag faktiskt gör. Sånt brukar hjälpa ett tag. Men inte alltid. Den där tävlingen som pågår där ute i samhället är ju helt GALEN och det är nästan så att man inte kan låta bli att sugas med. Jag har ett tjejgäng som jag träffar en gång i månaden. Då sitter vi och dricker vin och pratar i många timmar-det är mycket mysigt men jag känner mig alltid udda och de ser nog mig som udda också. De har otroligt hektiska liv med krävande arbeten, megatränande barn, egenträning, krogvändor, resor, kurser, middagsplaneringar, perfekta hus, renoveringsiver osv osv osv. Mitt tempo är helt annorlunda och ÄNDÅ känner jag stress ibland. Det får mig att undra hur i hela fridens namn DE fixar det...? En av dem är på väg att krackelera. Hon har andningen uppe i halsgropen och det är ofta ofta vi talar om hur vi ska få ner tempot. Men ingen tänker på att det är lite självförvållat. De BEHÖVER ju inte syssla med allt det där de sysslar med...! Det går ju att välja bort rätt mycket men då får man finna sig i att betraktas som udda...och det tror jag är själva moroten i den här jakten. Att inte avvika. Rädslan för att avvika. För kan manverkligen säga nej till att barnen tränar alla dagar? Kan man verkligen säga nej till egen träning? Kan man verklgen låta bli att köpa nytt? Ibland är det som att vi lever i olika världar. Jag säger inte nu att jag valt ett bättre liv, men jag tror att det är så att grupptrycket för hur människor ska leva är stort...! Det gör ont att se hur en del håller påatt gå under i den här stressade världen!!! Kram!
Tack Persilja för kloka ord! Jo, jag håller fullständigt med dig. Tempot och grupptrycket är på tok för högt. Känner att jag med stolthet kan säga att jag fattat grejjen... fattat detta med att avvika eller inte och jag är inte rädd längre. Fanns en tid när jag faktiskt var det. Man skulle vara si och så, varken mer eller mindre.
SvaraRaderaNu känner jag mig nöjd med att vara jag men visst, ibland känns det ensamt också. Skönt då att läsa din blogg och ha goda vänner att tala med där jag finner en gemenskap och acceptans.
Jag har kommit så långt i mitt stressande att jag precis vet när jag kört mig själv för långt. Nästa steg är att förekomma mig själv och jag är på god väg... men det är SVÅRT att bryta gamla mönster... jisses! Jobbar på det ;D
Tusen tack Persilja!